Vilken tur att det var sista avkomman som skulle få magproblem

En ledsen tjej med magont idag...
I förrgår när vi styrde kosan ner mot Stockholm så glömde vi att ge skrotan sina magdroppar. Och jag glömde de igår också...

Nånstans så tänkte jag att vi inte behövde vara lika noga med de längre eftersom hon blivit större och magen liksom vuxit till sig. Men så var visst icke fallet...

Hon grät i nästan 1,5 timme stackarn... Jag pressade hennes små knän mot magen för att få ut luften och jag bar, tröstade, hyschade, buffade. Ja, jag buffar fortfarande.
Oj, vad hon har pruppat och rapat min stackars lilla skrotis.
Nu är hon äntligen lugn och sover sött.
Det är så hemskt när de gråter och skriker sig så utmattade så de egentligen inte orkar mer men fortsätter för att det gör så ont...

Tur ändå att min make inte var hemma för han hade åkt in till akuten med henne i tron om att hon fått någon hemsk sjukdom.;-)
Och vilken tur att det var den sista avkomman som skulle få magproblem, annars hade det nog inte blivit så många som fyra.;-)

Nu funkar ju magdropparna oftast så det är ju inte kolik direkt.
Vill bara lyfta på hatten för er föräldrar som tampas med kolik. Ni som bär, tröstar, hyschar och buffar i flera månader i sträck och är så trötta så ni tror ni ska gå under.
Faan vad ni gör det bra! Och håll ut, för det finns ett slut på eländet!♡