måndag 1 september 2014

Stolthet, fördom, öppenhet och förståndighet

Min äldsta son fyller sju år i början av oktober. När han var fyra eller fem år skulle jag lämna honom på förskolan en morgon. Det var Alla hjärtans dag och fröknarna hade satt upp ett stort plakat på dörren med en massa bilder på killar och tjejer, tjejer och tjejer, killar och killar som kysstes. Jag minns att jag nästan fick en klump i halsen av att jag tyckte det var så fint. De hade verkligen inkluderat alla på denna kärlekens dag. Han fick verkligen gå på världens bästa förskola!
När han kom hem den dagen utropade han glatt "Mamma, vet du! Två pojkar kan pussas och bli kära i varandra!". Jag blev alldeles varm i hjärtat och sa "Ja, precis så är det! Två pojkar kan bli kära i varandra och två flickor kan också bli kära i varandra." Allt var så självklart.
Han älskade rosa och Hello Kitty och vid ett tillfälle hade han en Hello Kitty-klänning på sig till förskolan. Han fick kommentarer om att han var så fin i sin klänning. Han sken som en sol.

Nu har han börjat första klass. Han älskar fortfarande rosa och Hello Kitty. Men alla kläder i rosa eller med Hello Kitty vill han inte ha på sig längre. Förut brydde han sig inte om vad barnen på skolan sa, men nu...
Han älskar så kallade "flickiga" saker i rosa med glitter men han gömmer sig på sitt rum och beundrar det. Ingen får veta.
Han har ett par rosa kalsonger, som han var så lycklig över att jag hittat till honom, och de är det enda klädesplagg i rosa som han vill ha på sig.

När jag en morgon stod med en rosa pikétröja i högsta hugg att trä över hans huvud så ville han inte ha den på sig. Trots att han älskat denna tröja. När jag frågade varför han inte ville ha den på sig svarade han "De kommer skratta åt mig".
Mitt mammahjärta gick sönder lite där och då. Vem har mage att lära sina barn att skratta åt ett annat barn, i detta fall min son, som har rosa på sig eller (gud förbjude!) klänning?!
Har de verkligen skrattat åt honom eller har någon sagt till honom att "om du har på dig det där så kommer de att skratta åt dig"? Vem i så fall och vilka är det som skrattar?
Jag blir ledsen i mammahjärtat för hans skull. Att han inte kan ha på sig det han egentligen vill och därmed vara den han egentligen är.

Han börjar bli stor min snart sjuåriga pojke och intresserar sig för vad musik och vissa låtar handlar om. Jag spelade Gay pirates med Cosmo Jarvis, en av mina favoritlåtar, texten är så fin och musiken är så himla bra. Sonen undrade vad den handlade om och jag svarade att "den handlar om två pirater som är kära i varann".
"Pirater?" sa han frågande. "Men pirater kan ju inte vara kära i varann..."
Jag sjönk nästan genom jorden och kände ilska, inte gentemot honom utan den person som sagt till honom att det inte var möjligt.
"För tänk att det kan de visst det!" snäste jag till irriterat. Sedan visade jag den här videon med låten.
Efteråt sa jag trotsigt "Där ser du att två pirater visst kan bli kära i varann!". 

Var på vägen mellan den fina förskolan och den nya klassen tappade han styrkan att vara den han egentligen är, att stå för det han egentligen tycker? Hade jag kunnat hjälpa honom att behålla detta?
Är heteronormen så djupt inpräntad i oss att vi föds med den?
Är det så att om vi inte påminner våra barn om allas rättigheter och lika värde medan de är små så tappar de sin öppenhet och förståndighet och blir som inskränkta gamla gubbar? (Ooops, där slank visst en av mina fördomar ut!;-) )
Hur gör vi för att förhindra detta?

Jag tror att det pratas för lite om det i skolorna. Vi ska egentligen inte behöva dra dit någon ifrån RFSL som föreläser om homosexualitet och allas rätt att älska vem man vill. Det måste ingå i vanligt vardagligt tal, på skolan som hemma, på bussen, i köpcentret.
Så till alla mina heterovänner:
Det är inget konstigt med killar som bär rosa eller klänning! Två pojkar kan bli kära i varann och två flickor kan bli kära i varann och de får pussas och kyssas och hångla hur mycket de vill offentligt bara de behåller kläderna på! Det är kärlek och inget annat.
Och till alla mina homovänner vill jag bara säga:
Om ni ser ett inskränkt och fördomsfullt litet heteronormativt barn, håll varandra i hand, kramas och hångla!

Tack för ordet!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar