Det här med barnuppfostran alltså... Jag sliter mitt hår. Jag blir galen. Jag blir så arg. Arg på de jag älskar mest. Mina barn.
Jag blir själv ett barn och gapar och skriker, precis som de. Jag försöker att hålla humöret uppe, hålla i tålamodet krampaktigt och ha lååång stubin. Men ibland går det inte. Jag tappar tålamodet i marken och snubblar ut på en väg jag absolut inte vill gå men som jag känner igen allt för väl. En väg där jag blir alldeles ursinnig och tappar allt vad pedagogik heter.
Varför ska det vara så svårt?
Jag blir själv ett barn och gapar och skriker, precis som de. Jag försöker att hålla humöret uppe, hålla i tålamodet krampaktigt och ha lååång stubin. Men ibland går det inte. Jag tappar tålamodet i marken och snubblar ut på en väg jag absolut inte vill gå men som jag känner igen allt för väl. En väg där jag blir alldeles ursinnig och tappar allt vad pedagogik heter.
Varför ska det vara så svårt?
Och när bråket är över så har jag svårt att hitta tillbaka till skrattet. Det är som att mungiporna ramlat ner och fastnat och jag får inte upp de igen hur jag än försöker. Men barnen, de har sedan länge glömt allt bråk. De har även glömt allt vi pratade om att vi inte skulle göra mot varandra eller säga till varandra.
Så efter några minuter är vi där igen och jag undrar hur det är möjligt för en individ att glömma så mycket under så kort tid. Det är näst intill fantastiskt.
Så efter några minuter är vi där igen och jag undrar hur det är möjligt för en individ att glömma så mycket under så kort tid. Det är näst intill fantastiskt.
De två stora börjar bli så verbala och argumentera emot. Urlöjliga argument som gör mig ännu argare. Jag dras ner under vattenytan mot ett mörker utan botten. Jag gör allt jag kan för att ta mig upp till ytan och kippar efter andan. Och så håller det på. Men så har vi de stunder när allt bara är perfekt och jag känner att jag är världens bästa morsa och jag har världens bästa och snällaste barn.
Stunder som gör att vi får mer energi att kämpa på i föräldrarollen.
Stunder som gör att vi får mer energi att kämpa på i föräldrarollen.
Heja oss föräldrar! Det ska nog bli folk av våra ungar också en vacker dag, även om vi tror att det är omöjligt vissa dagar.
Idag är jag fotbollsmorsa. Äldsta sonen har minicup i Själevad. Första gången för mig. Sitter i solen som värmer skönt i ryggen. Har druckit kaffe och i barnvagnen bredvid mig sover lillskrotan. Hon har klappat händerna varenda gång någon gjort mål, även när motståndarna gjort mål. Hon måste följa med fler gånger så hon lär sig vilket lag hon ska heja på.;-)
10 minuter kvar sen får han ta en välförtjänt paus vår fotbollskille.♡
10 minuter kvar sen får han ta en välförtjänt paus vår fotbollskille.♡
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar