fredag 17 juni 2016

Det här med maten

När det kommer till att ha barn med NPF och mat så har jag valt att inte kriga. Lovisa är inte så kinkig vad gäller mat men Olle... Där kan vi diskutera länge och väl. Och hans storebror Loa ska vi inte alls tala om. Där har jag fortfarande inte knäckt koden, förutom att jag vet att han gillar grönsaker.

I vårt kylskåp finns alltid en flaska ketchup. I vår frys finns alltid fiskpinnar och runda rågkakor. För tillfället tycker Olle att bananer är den bästa frukosten. För några veckor sedan var det "pappa-mackor"; Lingongrova med MYCKET smör. Innan det var det risgrynsgröt med kanel och mjölk.
Till lunch och/eller middag äter han gärna fiskpinnar med ketchup. Eller minipizza (gjord på rågkaka) också den med ketchup, eller tacofärs med gurka, paprika och ketchup. Eller nudlar... Med ketchup såklart! Går vi på vår favoritrestaurang här i stan så äter han köttbullar och pommes med.... Trumvirvel.... Ketchup!!
Det enda han inte äter ketchup till är nog pannkaka.
Lunch ska alltid inmundigas sittandes på vardagsrumsgolvet framför tv:n och på tv:n är det för tillfället oftast Alfons Åberg, "på Netflix!". Middagarna kan se lite olika ut. Ibland vardagsrumsgolvet men ibland så sitter han faktiskt med oss vid bordet. Det blir ingen längre stund men hellre en kort stund tillsammans än ingen alls, även om jag inte nekar honom Alfons på vardagsrumsgolvet. Jag tänker att han kanske behöver en paus ifrån oss.

Det är typ så det ser ut just nu. Men som sagt så har jag valt att inte kriga. Jag ser hellre ATT han äter än VAD eller VAR han äter. Själv är jag uppfödd på vitt tunnbröd, svart te med 6 stycken sockerbitar, ugnspannkaka med fläsk (där fläskbitarna plockades ut varsamt för att inte förstöra pannkakans form och utseende, fläsk i pannkaka är ju BLÄÄÄ!!) och Stinas kyckling. Jag försöker ta igen det nu som vuxen och äta liiite nyttigare.

Det lustiga är att på Olles förskola så är det aldrig problem (vad jag vet). Där äter han helst fisk, han ÄLSKAR fisk i alla dess former. Tur att de äter fisk så ofta. Och tur att han inte gick på min förskola/skola under 80-talet. Då man var tvungen att äta upp det man fått på tallriken, för inte fick man ta själv heller! Man fick aldrig lämna. Och ville man lämna så var man tvungen att be om lov och det var inte alltid man fick lämna även om man bad om lov. Otaliga är gångerna jag satt kvar tills det ringde in för att jag inte ville äta upp. Så fort det ringde in så fick man gå därifrån. Direkt in i klassrummet utan rast ute.
Stackars Olle om han hade varit tvungen att uppleva detta. Och stackars alla barn med NPF under denna tid som fick stämpeln "problem-barn" för att omständigheterna var som de var.
Tur att skolan ser lite annorlunda ut idag trots att det är mycket som jag skulle vilja ändra på i dagsläget också.

Idag är det tråkväder ute, precis som igår. Igår var det åtminstone varmt till skillnad från idag. Det blir mycket stillasittande och tv-tittande och plattspelande idag. Men det är helt okej, det gäller bara att välja hur man ser på det. Hellre barn med fyrkantiga ögon än barn i tristess som slåss och är olyckliga.

onsdag 15 juni 2016

BUP igen och en massa känslor

Idag har jag haft som en tung oroskänsla över bröstet och i magen. Det liksom gör det lite svårt att andas och jag måste ta många djupa andetag. Många... Djupa... Andetag. Andas, andas, andas...

Var på möte på BUP idag. Nu börjar utredningen "på riktigt" av vår äldsta dotter Lovisa. Autism spektrum. Det låter som ett oändligt universum av diagnoser.
Men jag är glad att det går framåt och att det görs nu, även om det skulle ha gjorts för flera år sedan.
Jag vet att allt kommer gå bra och att det ordnar sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på framtiden. Hennes framtid.
Vad ska det bli av henne? Hur stora är hennes svårigheter och hur kommer de påverka hennes fortsatta skolgång? Hur kommer de påverka hennes liv?

"Hon måste få den hjälp hon behöver. Skolan måste anpassa sig så att det blir till det bästa för Lovisa." Allt låter så bra men jag vet att på hennes skola så är det sju resurser som försvinner till höstterminen. Sju personer som inte kommer finnas tillgängliga för elevernas hjälp.
Det skrämmer och oroar mig...

Ungarna är lagda. Snart sover allihop och jag ska få vara själv i några timmar. Danne är i Finland på jobb.
Jag saknar honom. Saknar att prata med en annan vuxen. Få ventilera och analysera känslor. Det är klart att vi pratar på telefon men ibland behöver jag min älskades trygga famn att söka tröst i dagar som denna, när jag känner mig extra svag och känslorna är lite "all over the place". Som tur är så är det torsdag imorgon. Bara två dagar kvar, sen är det helg.

fredag 3 juni 2016

BUP, scoutläger, glass och hångel

Vi var aldrig på det där mötet med psykologen igår. Jag ringde dit och förklarade läget. Att Olle blev alldeles för stressad och orolig av förra mötet och jag ville inte utsätta honom för det igen och att jag ville att han skulle skriva en remiss till BUP.
Han sa att han förstod men han ville att vi skulle komma dit både jag och min man för att skriva remissen tillsammans. Jag har egentligen ingen större lust att åka dit igen men det kanske blir bra.

På eftermiddagen ringde Lovisas läkare eftersom jag ville förnya receptet på Melatonin. Jag pratade med honom om händelsen med psykologen och han bara skrattade eftersom han tyckte att hela händelsen var lika absurd som jag. Han kallade in sin chef som jag också fick prata med, jag förklarade hur läget var.
Hon svarade att de inte sätter igång några utredningar nu innan och under sommaren. Jag sa att jag förstår det. Hon sa då att vi kan ju höra av oss så fort skolan börjar så kan vi göra ett samarbete med skolan, eftersom det är där problemet ligger. Hon undrade om det var okej. Jag var så tacksam över att jag fått prata med henne, att hon tog sig tid.

Så vi pausar nu i sommar och fortsätter till hösten. Det känns bra. Jag vill ju att Olle bara ska få ta det lugnt nu i sommar. Och ska jag vara ärlig så behöver jag också lugn och ro.
Inga möten, inga samtal om trötta barn som inte orkar vara i skolan, inga samtal om barn som fått utbrott, inga krossade glasrutor, inga bråk om kulspel, inget tjat om att stiga upp på morgonen, inga bråk om kläder eller påklädning, ingen frustrerad, tjatande och skrikande mamma som egentligen bara vill deras bästa. Bara lugn och ro och utsövda barn och värme (förhoppningsvis) och bad och glass och bråk på studsmattan och bråk om att de måste gå och lägga sig trots att det är ljust ute...

Lovisa ska på scoutläger nu i helgen. Mamman är så klart lite orolig för hur det kommer gå. Om hon kommer att orka med både fysiskt och psykiskt. Om hon kommer att vara alldeles slut när hon kommer hem på måndag. Att hon inte kommer orka med den sista skolveckan.
Men det viktigaste är att hon har roligt. Det är många kompisar som ska följa med så hon kommer säkert att ha kul. Men när hon behöver få vara ifred och tanka energi så tror jag inte att den möjligheten finns...
Egentligen vill jag bara ha henne hemma och mysa men... Jag kan ju inte alltid se till mina egna behov.😊
Det går nog bra. Och skulle det inte göra det så är det inte långt att åka och hämta henne.
Och det skulle jag göra det i en grisblink!
Tack gode gud för att det är fredag och helg och att jag ikväll får hångla med min man igen!😚❤

Världens sämsta mamma

Ikväll gjorde jag nånting som jag aldrig eller snarare väääldigt sällan brukar göra. Jag tog med mig alla ungarna in till stan. Det är något vi gör när vi är två. När tålamodet tryter för Olle så kan Danne lyfta upp honom på de starka, trygga pappa-axlarna.
Men ikväll var jag ensam och behövde åka in till Apoteket. Världens tråkigaste ställe för ett barn men som tur är så ligger BR vägg i vägg.

När jag gör något sådant så måste jag vara bestämd och tydlig. Inga leksaker. Punkt.
När vi var färdiga och skulle gå tillbaka till bilen så blev det för mycket för Olle. Han ville inte åka hem. Han ville leka med tåget inne på Polarn o Pyret. Jag sa nej. Han skrek som en stucken gris och det ekade i hela gallerian. Han lade sig på golvet och vägrade följa med hem. Jag lyfte upp honom i armarna. Han skrek lite mer.
Jag blundar och försöker att inte bry mig om folks blickar. Men jag vet att de både hör och ser. Men idag var en sån dag när jag inte brydde mig. Jag var stark, bestämd och tydlig. Då blir det bäst för Olle även om han tycker att jag är världens sämsta mamma.

Till slut kom vi ut till bilen och hem.
Nu sover de allihop och jag har hunnit somna på soffan hela två gånger.
Nu ska jag sova i den sköna sängen.

Imorgon är det fredag. Bara en sketen skolvecka kvar och sen är det sommarlov!
Vi längtar!

onsdag 1 juni 2016

Mardrömsmötet...

Alltså, jag måste bara få skriva av mig lite. Jag och snart 6-årige sonen var på första mötet hos föräldra- och barnhälsovårdspsykologen idag. Vi skulle vara där i två timmar för att göra ett sånt där WIPPS-test eller vad det nu heter. Men när vi kom dit... Jag trodde att jag skulle få ett nervsammanbrott.

För det första så hade hen inte förberett nånting. Jag och maken har ju varit på möte med hen och pratat tidigare och sagt att vi anar att sonen har adhd och är sen i utvecklingen. Han har inget tålamod och det måste hända saker hela tiden för att han ska kunna fokusera och hålla intresset uppe, dödtid=uttråkad=utbrott.
Därför tänkte jag att det måste finnas "saker att pyssla med" hela tiden. I väntrummet fanns det lite leksaker men inne i psykologens rum fanns typ tre saker.
Sonen tröttnade efter 5 minuter och ville åka hem...

Psykologen hade bokat ett testrum men vi gick aldrig dit.
Hen ville vinna sonens förtroende först. Det kan jag förstå men hen gjorde ingenting för att kunna vinna sonens förtroende.
Flera gånger sprang sonen ut därifrån för han ville ju hem.
Efter en timme höll jag på att bli tokig!
Sonen fick till slut sitta vid psykologens dator och spela spel så att "jag och mamma får prata lite" som hen sa. Jag ville bara slita mitt hår; "vad håller hen på med?!".

Psykologen satt, under tiden sonen spelade spel, och räknade upp allt som var avvikande hos honom, bla att han inte var kontaktsökande eller såg hen i ögonen men psykologen hälsade inte ens ordentligt på honom när hen klev in i väntrummet. Vilken 5-åring som helst skulle vara blyg och icke-kontaktsökande i en sådan situation.
Och det jag störde mig på mest var att när hen räknade upp allt detta så satt sonen 3 meter därifrån. I och för sig så spelade han spel och var i sin egen värld (en kort stund) men han var ju fortfarande i samma rum och kunde höra varenda ord!

Efter en stund hade sonen även tröttnat på att spela på datorn och ville än en gång åka hem.
Under en och en halv timme hade vi inte åstadkommit någonting... Psykologen tyckte att vi skulle avbryta och fortsätta imorgon och rådde mig att ta med några leksaker och/eller iPaden.

Vi har alltså 2 timmar till inbokade imorgon.
Jag vill egentligen aldrig mer utsätta min son för den stress och oro som han blev utsatt för idag men jag vill ju inget annat än att hjälpa honom heller...

Man kan ju tycka att om man är legitimerad psykolog så borde man ju ha lite mer förståelse för hur ett barn med npf fungerar men jag är fortfarande chockad över det bisarra vi var med om idag...

Gissa om vi är taggade inför mötet imorgon...! (Not!)

onsdag 11 maj 2016

Ni vet när man tagit en 20 minuters powernap på soffan...

...och man vaknar med ett knappavtryck i fejset 5 minuter innan man ska hämta kidsen på dagis. På med puder och hoppas på att det inte syns och sedan kasta sig in i bilen och ge sig iväg.
Jodå, det hände mig idag.

Nu ligger kidsen och sussar sött och jag har parkerat min runda päronrumpa i soffan. Och här tänker jag bli kvar tills ögonlocken inte förmår sig vara öppna längre.
Disken lämnar jag på köksbänken till imorgon. Min onda nacke gör sig påmind och jag tänker inte stå böjd över en diskmaskin och riskera att jag får ännu ondare.

Har hittat en intressant dokumentär att se så nu tänker jag göra just det, se den.☺

söndag 8 maj 2016

Årets första sommardag

Idag var det årets första sommardag. Temperaturen nådde hela 21 grader. Vi svettades i solen under uppvisningen av Showdans på Öviksmässan.
När vi kom hem gick vi och köpte glass och sen har dagen bara rullat på. Jag har klippt två barn och badat tre. Olle har jag klippt sen tidigare så han får bada imorgon.
Min älskling har styrt kosan mot Stockholm för jobb så det blir ensam-vecka för mig med de två små.

Nu märker man hur sommaren närmar sig. Jag hoppas verkligen på fler sådana här dagar nu i maj men jag förstår ju att det kommer komma bakslag. Imorgon är det väl minus igen...

Nu ska jag lägga de två stora (de två små sover redan sedan en timme tillbaka), imorgon är det ju skola igen efter långhelgen, sen ska jag titta på någon film hade jag tänkt. Jag väl i vanlig ordning på soffan.

Tjolahopp!