Surfitta

Jag hatar verkligen att ha mens! Visst är det skönt att veta att kroppen fungerar som den ska. Men de gånger som jag har upptäckt att jag varit gravid och sedan insett att jag inte kommer ha mens på nästan ett år har varit som ett stort lyckorus.

För mig betyder mensveckan några dagar i totalt mörker där mina enda vänner är vrede, ilska och irritation. Jag blir med andra ord en riktig jävla surfitta!
När jag var i tonåren så kunde mensveckan betyda en enda lång mensvärk där blodet forsade som en syndaflod och menssmärtorna var fruktansvärda! Jag kunde inte göra nånting sånär som på att sitta på en köksstol och dunka huvudet i köksbordet. Och så fortsatte det tills mamma tog mig till en läkare och sa "Hjälp henne!".
Jag fick tabletter som skulle minska blödandet och smärtstillande för att ta bort smärtan.

När Cyklo-F (som tabletterna kom att heta) sedan blev receptfria var mina problem borta sedan länge.
Jag är väldigt tacksam över att det finns tamponger så jag slipper se eländet. Använder man bindor så blir lingonveckan liksom mer påtaglig.
Jag avundas faktiskt dem som blöder så där pyttelite och inte har ett dugg ont. Och till er som har det som jag hade och har ibland; det finns hjälp att få!

Å andra sidan så är jag ganska tacksam ändå över att min mens alltid fungerat som den ska. Det har alltid varit lätt att planera barn pga dess punktlighet. Och alla barn har blivit till på ett försök. (Det finns nog många som avundas mig för det...)
Igår blev jag t.o.m lite glad och lättad när den kom. För jag vill inte bli gravid. Än...
Så i det stora hela så hyser jag nog en form av hat-kärlek till mitt elände.
Det kommer nog en dag, om ca 20 år när den försvinner och då kommer jag nog sakna den...
Eller inte...:-)