tisdag 8 maj 2012

Vår uppfostringsmetod kanske fungerar

Jag läser Lady Dahmers blogg och förvånas verkligen över människor. Hur kan man som vuxen inte hjälpa ett barn som ramlat och slagit sig?! Hur kan man inte visa empati när det gäller ett litet barn? När börjar det? Och hur förhindrar vi att våra barn blir så som vuxna? Kan vi förhindra det?

Det fick mig att minnas en incident för inte så länge sen.
Jag, Danne och barnen var på Leos Lekland i Umeå. Vi vuxna och minstingen satt och käkade medan Loa och Lovisa lekte. Lovisa hade snabbt hittat en kompis att leka med. Plötsligt kom hon springande och sa att hennes kompis hade ramlat och gjort sig illa. Jag bad henne hämta sin kompis så skulle vi hitta hennes mamma tillsammans.
Hon sprang tillbaka till sin kompis och kom efter några få sekunder tillbaka mot vårt bord utan sin kompis. Jag undrade var hennes kompis var men hon sprang förbi mig och gick runt och ropade kompisens mammas namn. Därefter såg jag en flicka komma haltandes med hjälp av en vuxen. Lovisa sprang fram till flickan och frågade om hon kunde se sin mamma. Hon pekade mot ett bord intill oss där det satt två kvinnor och pratade.
Lovisa gick fram till kvinnorna och frågade om någon av de var flickans mamma. Mamman fick syn på sin dotter och hjälpte henne att sätta sig på en stol och vila sin onda fot.

Det var så fantastiskt att se vår lilla flicka hjälpa en annan människa. Hur hon beslutsamt gick runt och ropade efter flickans mamma. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det. Detta är ett av de ögonblick när man som förälder verkligen känner att man är på rätt väg. Att vår uppfostringsmetod kanske fungerar. Hur vi bemöter varandra som medmänniskor. Hur vi respekterar och accepterar våra barn som individer. Vi kanske lyckas som föräldrar trots allt.:-)

P.S. Fot-skadan var inte så allvarlig. Efter några minuter sprang flickan och Lovisa runt och lekte igen.:-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar