Det kommer när det kommer

Jag har nyss bytt blöja på Olle och han ligger kvar på skötbädden på golvet och undersöker sina fötter. Kom att tänka på att Loa i den åldern (ca 7-8 månader) redan kunde sitta och redan hade gjort sina första försök till att stå upp.
Medan den här ungen tar det coolt. Han bryr sig inte att han inte kan stå. Men jag ser hur han försöker ta sig fram när han ligger på mage. Han vill så gärna men vet inte riktigt hur han ska göra. Men det verkar inte bekymra honom det minsta.

Barn är så olika. Det är så härligt att se! Och jag jämför honom hela tiden med sina syskon, så lika men ändå så olika. Och jag bekymrar mig inte det minsta heller. Det kommer när det kommer.
Olle får gärna vara bebis i flera månader till! Det går så otroligt fort ändå.
Jag har aldrig oroat mig när det gäller barnens utveckling. Herregud, det kommer ju! Varför skynda på det?

Olle äter fortfarande bara gröt och välling. Han tycker inte om barnmat. Än! Det kommer när han är redo. Han kommer bli ett matvrak vilket som.:-)
Loa är 3,5 år snart och har fortfarande blöja. Han är så duktig och går på toaletten och kissar när han är utan. Men när han ska bajsa så vill han gärna ha blöja på sig. Och varför inte? En vacker (eller regnig;-) ) dag så bestämmer han sig för att bajsa på toaletten också. Han har gjort det flera gånger, men det är för att han vet att han får en klubba. Det måste ju bli på hans eget initiativ.

Det är klart att man ska uppmuntra barnen! Men om Loa vill bajsa i sin blöja så säger jag inte nej. Det är hans beslut och han måste få känna det också. Det är han som bestämmer när han slutar med blöja helt och hållet. Men det är inte långt kvar. Till sommaren kan han springa utan blöja hela tiden. Han behöver inte ha en tråd på kroppen ens när han går utanför dörren. Tror det blir lättare då. Tror han kommer få kläm på det mer och mer. Han är så duktig!

Däremot så kommer jag att vara stenhård med Olle när han är runt 3 år att han ska sluta med tutten. Det har gått fantastiskt bra med både Loa och Lovisa så jag tvivlar inte på att det kommer bli svårare med Olle. Jag tror det är hur man är själv också. Om vi inte gör någon stor grej av att sluta med tutten, så kommer Olle inte göra det heller. Den dagen den sorgen...;-)

Men när det gäller barnens utveckling; det går inte att skynda på den. Varför ska man göra det? Det kommer ju när det kommer ändå. Eller?