Det här med maten

När det kommer till att ha barn med NPF och mat så har jag valt att inte kriga. Lovisa är inte så kinkig vad gäller mat men Olle... Där kan vi diskutera länge och väl. Och hans storebror Loa ska vi inte alls tala om. Där har jag fortfarande inte knäckt koden, förutom att jag vet att han gillar grönsaker.

I vårt kylskåp finns alltid en flaska ketchup. I vår frys finns alltid fiskpinnar och runda rågkakor. För tillfället tycker Olle att bananer är den bästa frukosten. För några veckor sedan var det "pappa-mackor"; Lingongrova med MYCKET smör. Innan det var det risgrynsgröt med kanel och mjölk.
Till lunch och/eller middag äter han gärna fiskpinnar med ketchup. Eller minipizza (gjord på rågkaka) också den med ketchup, eller tacofärs med gurka, paprika och ketchup. Eller nudlar... Med ketchup såklart! Går vi på vår favoritrestaurang här i stan så äter han köttbullar och pommes med.... Trumvirvel.... Ketchup!!
Det enda han inte äter ketchup till är nog pannkaka.
Lunch ska alltid inmundigas sittandes på vardagsrumsgolvet framför tv:n och på tv:n är det för tillfället oftast Alfons Åberg, "på Netflix!". Middagarna kan se lite olika ut. Ibland vardagsrumsgolvet men ibland så sitter han faktiskt med oss vid bordet. Det blir ingen längre stund men hellre en kort stund tillsammans än ingen alls, även om jag inte nekar honom Alfons på vardagsrumsgolvet. Jag tänker att han kanske behöver en paus ifrån oss.

Det är typ så det ser ut just nu. Men som sagt så har jag valt att inte kriga. Jag ser hellre ATT han äter än VAD eller VAR han äter. Själv är jag uppfödd på vitt tunnbröd, svart te med 6 stycken sockerbitar, ugnspannkaka med fläsk (där fläskbitarna plockades ut varsamt för att inte förstöra pannkakans form och utseende, fläsk i pannkaka är ju BLÄÄÄ!!) och Stinas kyckling. Jag försöker ta igen det nu som vuxen och äta liiite nyttigare.

Det lustiga är att på Olles förskola så är det aldrig problem (vad jag vet). Där äter han helst fisk, han ÄLSKAR fisk i alla dess former. Tur att de äter fisk så ofta. Och tur att han inte gick på min förskola/skola under 80-talet. Då man var tvungen att äta upp det man fått på tallriken, för inte fick man ta själv heller! Man fick aldrig lämna. Och ville man lämna så var man tvungen att be om lov och det var inte alltid man fick lämna även om man bad om lov. Otaliga är gångerna jag satt kvar tills det ringde in för att jag inte ville äta upp. Så fort det ringde in så fick man gå därifrån. Direkt in i klassrummet utan rast ute.
Stackars Olle om han hade varit tvungen att uppleva detta. Och stackars alla barn med NPF under denna tid som fick stämpeln "problem-barn" för att omständigheterna var som de var.
Tur att skolan ser lite annorlunda ut idag trots att det är mycket som jag skulle vilja ändra på i dagsläget också.

Idag är det tråkväder ute, precis som igår. Igår var det åtminstone varmt till skillnad från idag. Det blir mycket stillasittande och tv-tittande och plattspelande idag. Men det är helt okej, det gäller bara att välja hur man ser på det. Hellre barn med fyrkantiga ögon än barn i tristess som slåss och är olyckliga.

BUP igen och en massa känslor

Idag har jag haft som en tung oroskänsla över bröstet och i magen. Det liksom gör det lite svårt att andas och jag måste ta många djupa andetag. Många... Djupa... Andetag. Andas, andas, andas...

Var på möte på BUP idag. Nu börjar utredningen "på riktigt" av vår äldsta dotter Lovisa. Autism spektrum. Det låter som ett oändligt universum av diagnoser.
Men jag är glad att det går framåt och att det görs nu, även om det skulle ha gjorts för flera år sedan.
Jag vet att allt kommer gå bra och att det ordnar sig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på framtiden. Hennes framtid.
Vad ska det bli av henne? Hur stora är hennes svårigheter och hur kommer de påverka hennes fortsatta skolgång? Hur kommer de påverka hennes liv?

"Hon måste få den hjälp hon behöver. Skolan måste anpassa sig så att det blir till det bästa för Lovisa." Allt låter så bra men jag vet att på hennes skola så är det sju resurser som försvinner till höstterminen. Sju personer som inte kommer finnas tillgängliga för elevernas hjälp.
Det skrämmer och oroar mig...

Ungarna är lagda. Snart sover allihop och jag ska få vara själv i några timmar. Danne är i Finland på jobb.
Jag saknar honom. Saknar att prata med en annan vuxen. Få ventilera och analysera känslor. Det är klart att vi pratar på telefon men ibland behöver jag min älskades trygga famn att söka tröst i dagar som denna, när jag känner mig extra svag och känslorna är lite "all over the place". Som tur är så är det torsdag imorgon. Bara två dagar kvar, sen är det helg.

BUP, scoutläger, glass och hångel

Vi var aldrig på det där mötet med psykologen igår. Jag ringde dit och förklarade läget. Att Olle blev alldeles för stressad och orolig av förra mötet och jag ville inte utsätta honom för det igen och att jag ville att han skulle skriva en remiss till BUP.
Han sa att han förstod men han ville att vi skulle komma dit både jag och min man för att skriva remissen tillsammans. Jag har egentligen ingen större lust att åka dit igen men det kanske blir bra.

På eftermiddagen ringde Lovisas läkare eftersom jag ville förnya receptet på Melatonin. Jag pratade med honom om händelsen med psykologen och han bara skrattade eftersom han tyckte att hela händelsen var lika absurd som jag. Han kallade in sin chef som jag också fick prata med, jag förklarade hur läget var.
Hon svarade att de inte sätter igång några utredningar nu innan och under sommaren. Jag sa att jag förstår det. Hon sa då att vi kan ju höra av oss så fort skolan börjar så kan vi göra ett samarbete med skolan, eftersom det är där problemet ligger. Hon undrade om det var okej. Jag var så tacksam över att jag fått prata med henne, att hon tog sig tid.

Så vi pausar nu i sommar och fortsätter till hösten. Det känns bra. Jag vill ju att Olle bara ska få ta det lugnt nu i sommar. Och ska jag vara ärlig så behöver jag också lugn och ro.
Inga möten, inga samtal om trötta barn som inte orkar vara i skolan, inga samtal om barn som fått utbrott, inga krossade glasrutor, inga bråk om kulspel, inget tjat om att stiga upp på morgonen, inga bråk om kläder eller påklädning, ingen frustrerad, tjatande och skrikande mamma som egentligen bara vill deras bästa. Bara lugn och ro och utsövda barn och värme (förhoppningsvis) och bad och glass och bråk på studsmattan och bråk om att de måste gå och lägga sig trots att det är ljust ute...

Lovisa ska på scoutläger nu i helgen. Mamman är så klart lite orolig för hur det kommer gå. Om hon kommer att orka med både fysiskt och psykiskt. Om hon kommer att vara alldeles slut när hon kommer hem på måndag. Att hon inte kommer orka med den sista skolveckan.
Men det viktigaste är att hon har roligt. Det är många kompisar som ska följa med så hon kommer säkert att ha kul. Men när hon behöver få vara ifred och tanka energi så tror jag inte att den möjligheten finns...
Egentligen vill jag bara ha henne hemma och mysa men... Jag kan ju inte alltid se till mina egna behov.😊
Det går nog bra. Och skulle det inte göra det så är det inte långt att åka och hämta henne.
Och det skulle jag göra det i en grisblink!
Tack gode gud för att det är fredag och helg och att jag ikväll får hångla med min man igen!😚❤

Världens sämsta mamma

Ikväll gjorde jag nånting som jag aldrig eller snarare väääldigt sällan brukar göra. Jag tog med mig alla ungarna in till stan. Det är något vi gör när vi är två. När tålamodet tryter för Olle så kan Danne lyfta upp honom på de starka, trygga pappa-axlarna.
Men ikväll var jag ensam och behövde åka in till Apoteket. Världens tråkigaste ställe för ett barn men som tur är så ligger BR vägg i vägg.

När jag gör något sådant så måste jag vara bestämd och tydlig. Inga leksaker. Punkt.
När vi var färdiga och skulle gå tillbaka till bilen så blev det för mycket för Olle. Han ville inte åka hem. Han ville leka med tåget inne på Polarn o Pyret. Jag sa nej. Han skrek som en stucken gris och det ekade i hela gallerian. Han lade sig på golvet och vägrade följa med hem. Jag lyfte upp honom i armarna. Han skrek lite mer.
Jag blundar och försöker att inte bry mig om folks blickar. Men jag vet att de både hör och ser. Men idag var en sån dag när jag inte brydde mig. Jag var stark, bestämd och tydlig. Då blir det bäst för Olle även om han tycker att jag är världens sämsta mamma.

Till slut kom vi ut till bilen och hem.
Nu sover de allihop och jag har hunnit somna på soffan hela två gånger.
Nu ska jag sova i den sköna sängen.

Imorgon är det fredag. Bara en sketen skolvecka kvar och sen är det sommarlov!
Vi längtar!

Mardrömsmötet...

Alltså, jag måste bara få skriva av mig lite. Jag och snart 6-årige sonen var på första mötet hos föräldra- och barnhälsovårdspsykologen idag. Vi skulle vara där i två timmar för att göra ett sånt där WIPPS-test eller vad det nu heter. Men när vi kom dit... Jag trodde att jag skulle få ett nervsammanbrott.

För det första så hade hen inte förberett nånting. Jag och maken har ju varit på möte med hen och pratat tidigare och sagt att vi anar att sonen har adhd och är sen i utvecklingen. Han har inget tålamod och det måste hända saker hela tiden för att han ska kunna fokusera och hålla intresset uppe, dödtid=uttråkad=utbrott.
Därför tänkte jag att det måste finnas "saker att pyssla med" hela tiden. I väntrummet fanns det lite leksaker men inne i psykologens rum fanns typ tre saker.
Sonen tröttnade efter 5 minuter och ville åka hem...

Psykologen hade bokat ett testrum men vi gick aldrig dit.
Hen ville vinna sonens förtroende först. Det kan jag förstå men hen gjorde ingenting för att kunna vinna sonens förtroende.
Flera gånger sprang sonen ut därifrån för han ville ju hem.
Efter en timme höll jag på att bli tokig!
Sonen fick till slut sitta vid psykologens dator och spela spel så att "jag och mamma får prata lite" som hen sa. Jag ville bara slita mitt hår; "vad håller hen på med?!".

Psykologen satt, under tiden sonen spelade spel, och räknade upp allt som var avvikande hos honom, bla att han inte var kontaktsökande eller såg hen i ögonen men psykologen hälsade inte ens ordentligt på honom när hen klev in i väntrummet. Vilken 5-åring som helst skulle vara blyg och icke-kontaktsökande i en sådan situation.
Och det jag störde mig på mest var att när hen räknade upp allt detta så satt sonen 3 meter därifrån. I och för sig så spelade han spel och var i sin egen värld (en kort stund) men han var ju fortfarande i samma rum och kunde höra varenda ord!

Efter en stund hade sonen även tröttnat på att spela på datorn och ville än en gång åka hem.
Under en och en halv timme hade vi inte åstadkommit någonting... Psykologen tyckte att vi skulle avbryta och fortsätta imorgon och rådde mig att ta med några leksaker och/eller iPaden.

Vi har alltså 2 timmar till inbokade imorgon.
Jag vill egentligen aldrig mer utsätta min son för den stress och oro som han blev utsatt för idag men jag vill ju inget annat än att hjälpa honom heller...

Man kan ju tycka att om man är legitimerad psykolog så borde man ju ha lite mer förståelse för hur ett barn med npf fungerar men jag är fortfarande chockad över det bisarra vi var med om idag...

Gissa om vi är taggade inför mötet imorgon...! (Not!)

Ni vet när man tagit en 20 minuters powernap på soffan...

...och man vaknar med ett knappavtryck i fejset 5 minuter innan man ska hämta kidsen på dagis. På med puder och hoppas på att det inte syns och sedan kasta sig in i bilen och ge sig iväg.

Jodå, det hände mig idag.

Nu ligger kidsen och sussar sött och jag har parkerat min runda päronrumpa i soffan. Och här tänker jag bli kvar tills ögonlocken inte förmår sig vara öppna längre.

Disken lämnar jag på köksbänken till imorgon. Min onda nacke gör sig påmind och jag tänker inte stå böjd över en diskmaskin och riskera att jag får ännu ondare.

Har hittat en intressant dokumentär att se så nu tänker jag göra just det, se den.☺

Årets första sommardag

Idag var det årets första sommardag. Temperaturen nådde hela 21 grader. Vi svettades i solen under uppvisningen av Showdans på Öviksmässan.
När vi kom hem gick vi och köpte glass och sen har dagen bara rullat på. Jag har klippt två barn och badat tre. Olle har jag klippt sen tidigare så han får bada imorgon.
Min älskling har styrt kosan mot Stockholm för jobb så det blir ensam-vecka för mig med de två små.

Nu märker man hur sommaren närmar sig. Jag hoppas verkligen på fler sådana här dagar nu i maj men jag förstår ju att det kommer komma bakslag. Imorgon är det väl minus igen...

Nu ska jag lägga de två stora (de två små sover redan sedan en timme tillbaka), imorgon är det ju skola igen efter långhelgen, sen ska jag titta på någon film hade jag tänkt. Jag väl i vanlig ordning på soffan.

Tjolahopp!

Älskade röra

Idag är jag så tacksam över att få komma hem till ett rörigt hus. Några av de jag älskar mest här i världen har bidragit till denna röra.
I vanliga fall brukar jag stressa upp mig över en sån här röra men inte idag. Idag njuter jag av och är så tacksam över att jag har ett rörigt hus. Ett hus fullt av liv. Ett hus fullt av kärlek. Och bråk och glädje och kaos.
Åh vad jag älskar er min röriga, fina familj! Tack för att ni låter mig göra det jag tycker är roligt och att ni stöttar mig i allt!❤😙

Det här med att ha tråkigt

Det är över ett år sedan jag skrev, jag vet. Men jag tänker fortsätta som om inget har hänt.:-)

Jag har så svårt att förstå människor (med barn) som säger att de har tråkigt.

Jag har aldrig tråkigt för hemma hos oss finns alltid något att göra. Ett tvättberg att bestiga, disk att tacklas med, golv att dammsuga och torka, leksaker att plocka från golven (det är nästan som om de förökar sig själva de där leksakerna för jag tycker inte att jag gör annat än att sortera bort!!),  kompisar att leka med, teckningar att rita, filmer att se, kramar och pussar att få, skrik och grin att stå ut med. Ja ni vet, allt det där som gör oss föräldrar så enastående.:-)

Jag hinner liksom inte ha tråkigt.

Och har jag för en gångs skull tråkigt så försöker jag att njuta så mycket jag bara kan! Det finns tom ett italienskt ordspråk som lyder; "dolce far niente" = "konsten att göra ingenting".

Sagt och gjort

Olle har varit ute en stund och kommer in och säger:
"Nu är jag trött på att vara ute!"
Jag:
"Jasså, är du trött på att vara ute?"
Olle:
"Ja."
Gör en liten paus och säger:
"Men det var trevligt."

Jag ska försöka hålla liv i dig nu din lilla stackare

Märta har fyllt ett år och jul och nyår har bara flugit förbi! Vi är redan inne i början av mars! Snart är det vår igen!:-) Dagarna blir ljusare och jag bara njuter av tiden som är och som komma skall.

Det händer så mycket i Märtas utveckling, ja Olles också.
Strax efter nyår så började hon gå på riktigt. Hon springer fortfarande inte även om det går väldigt snabbt. Hon ser ut lite som Charlie Chaplin när hon struttar fram. Det är faktiskt bara käppen som fattas!;-D
Hon har även börjat prata det där gulliga språket, det med påhittade ord. Snart kommer de påhittade orden bytas ut mot riktiga. Men man hör redan nu hur gulligt hon kommer låta när hon börjar prata på riktigt.

Olles språk har också förändrats. Han låter så lillgammal och rolig ibland. Han härmar vårat språk så nu får man passa sig för vad man säger.

I slutet av maj kommer jag ha en tioåring! Tänk vad stor hon har blivit min lilla Tjofis! Har svårt att fatta att jag har ett så stort barn. Om tio år till är hon tjugo och "vuxen". För mig kommer hon ju alltid vara ett barn. Och själv känner jag mig inte vuxen för fem öre. Jag kommer nog aldrig bli riktigt vuxen. Eller förresten, jag kommer inte tillåta mig själv att bli riktigt vuxen. Det är skillnad på vuxen och vuxen.

Hur som helst så är det svårt att fatta att tiden går så fort. Därav det alldeles försenade inlägget på denna svältfödda stackars blogg. Jag har påbörjat, jag vet inte hur många, inlägg som blivit sparade som enkla små utkast och sedan bortglömda bland vardagens alla måsten. Jag ska försöka hålla liv i dig nu din lilla stackare.

Äntligen fredag imorgon och full fart mot sportlovshelgen! Vi får se vad vi hittar på.
Nu blir det lite Antikrundan innan läggdags.
Tjolahopp!

Fredag i November/Sagt och gjort

Jojo, jag vet att det var länge sedan jag skrev ett inlägg men ni vet hur livet är. Fullt ös, medvetslös. I alla fall ibland. Och när det inte är fullt ös så försöker vi bara ta det lugnt och inte stressa eller jäkta utan bara leva här och nu och då finns det ibland inte rum för fyndiga blogginlägg.
Men för att kompensera er så kommer här ett fyndigt blogginlägg i alla fall.;-)

Att ha en fyraåring här hemma ger en många goda skratt om dagen. Här kommer ett axplock från sådant han sagt bara denna vecka.

Olle till mig:
"Varsågod lilla mamma."


Jag till Olle när han ska gå ut på gården och leka och vill att han stannar på gården:
"Vad ska du göra nu då?"
Olle:
"Stanna på jultomten."


Olle till pappa när han tyckte att han skojade för mycket:
"Mamma blir arg och slänger ut dig i mörkret."


Som ni märker och kanske vet om ni haft/har en fyraåring så är det en tid av många skratt och många konflikter. Det lilla barnet håller på att bli ett större barn. Det är bara att hänga med i (humör)svängarna.:-)

Nu är det fredagkväll och helgen står för dörren så jag ska släppa ner axlarna och bara sjunka ner i soffan och njuta av några lediga dagar med min familj.
Ha det gott alla!

Play Doh/Trolldeg

Jag har sökt på nätet efter ett bra recept på Play Doh/Trolldeg. Har ingen aning vad det är för skillnad för recepten är typ likadana. Men vissa recept är totalt värdelösa! När det ska vara mer vatten än vetemjöl enligt receptet så är det bara att klicka vidare, typ till mitt recept.;-)
I de flesta recept blir det så fruktansvärt mycket deg! Helt bortkastat med tanke på att degen torkar efter en stund och ungarna tappar intresset. Om man har 8-10 ungar kan man följa ett av de recept som säger 5 dl vatten.;-)
Baserat på de recept jag hittat så har jag provat mig fram lite och tycker att det här blir toppen.:-) Här kommer mitt recept som räcker till 1-2 barn.

1 dl kokande vatten
1-2 msk olja
1-2 msk karamellfärg
ca 2 dl vetemjöl
1 dl salt
1 msk citronsyra

Blanda det kokande vattnet med oljan och karamellfärgen i en bunke. Börja med att blanda 1 dl vetemjöl (spara resten till sen!), salt och citronsyra i en annan bunke. Häll sedan i mjölblandningen i vattenblandningen under omrörning. Tillsätt sedan den andra dl av mjölet. Blanda väl. Om degen fortfarande är klibbig blanda i lite mer mjöl. Ta bara lite i taget så inte degen blir för torr.
När degen är fast i konsistensen och lättarbetad så är den färdig.
Förvara degen i en tättslutande burk eller i en vanlig plastpåse.
Det uppskattas om man gör många små satser med deg i olika färger.:-)

Vissa recept innehåller Alun. Alun är frätande i torr form. Min rekommendation är att inte använda Alun överhuvudtaget. Hellre en torr deg än en förgiftad unge! Har du inte citronsyra så går det utmärkt att göra deg ändå, den torkar bara lite snabbare. Jag brukar hälla i en extra skvätt olja så torkar den inte lika fort.

Se till att ungarna har rena händer när de leker med degen då håller den sig fräsch längre.
Skulle degen bli torr så kör den ca 10 sekunder i micron. Efter det, tillsätt lite olja och knåda igenom degen så blir den (nästan) som ny igen.

Lycka till och ha så skoj!:-)

Stolthet, fördom, öppenhet och förståndighet

Min äldsta son fyller sju år i början av oktober. När han var fyra eller fem år skulle jag lämna honom på förskolan en morgon. Det var Alla hjärtans dag och fröknarna hade satt upp ett stort plakat på dörren med en massa bilder på killar och tjejer, tjejer och tjejer, killar och killar som kysstes. Jag minns att jag nästan fick en klump i halsen av att jag tyckte det var så fint. De hade verkligen inkluderat alla på denna kärlekens dag. Han fick verkligen gå på världens bästa förskola!

När han kom hem den dagen utropade han glatt "Mamma, vet du! Två pojkar kan pussas och bli kära i varandra!". Jag blev alldeles varm i hjärtat och sa "Ja, precis så är det! Två pojkar kan bli kära i varandra och två flickor kan också bli kära i varandra." Allt var så självklart.

Han älskade rosa och Hello Kitty och vid ett tillfälle hade han en Hello Kitty-klänning på sig till förskolan. Han fick kommentarer om att han var så fin i sin klänning. Han sken som en sol.

Nu har han börjat första klass. Han älskar fortfarande rosa och Hello Kitty. Men alla kläder i rosa eller med Hello Kitty vill han inte ha på sig längre. Förut brydde han sig inte om vad barnen på skolan sa, men nu...

Han älskar så kallade "flickiga" saker i rosa med glitter men han gömmer sig på sitt rum och beundrar det. Ingen får veta.

Han har ett par rosa kalsonger, som han var så lycklig över att jag hittat till honom, och de är det enda klädesplagg i rosa som han vill ha på sig.

När jag en morgon stod med en rosa pikétröja i högsta hugg att trä över hans huvud så ville han inte ha den på sig. Trots att han älskat denna tröja. När jag frågade varför han inte ville ha den på sig svarade han "De kommer skratta åt mig".

Mitt mammahjärta gick sönder lite där och då. Vem har mage att lära sina barn att skratta åt ett annat barn, i detta fall min son, som har rosa på sig eller (gud förbjude!) klänning?!

Har de verkligen skrattat åt honom eller har någon sagt till honom att "om du har på dig det där så kommer de att skratta åt dig"? Vem i så fall och vilka är det som skrattar?

Jag blir ledsen i mammahjärtat för hans skull. Att han inte kan ha på sig det han egentligen vill och därmed vara den han egentligen är.

Han börjar bli stor min snart sjuåriga pojke och intresserar sig för vad musik och vissa låtar handlar om. Jag spelade Gay pirates med Cosmo Jarvis, en av mina favoritlåtar, texten är så fin och musiken är så himla bra. Sonen undrade vad den handlade om och jag svarade att "den handlar om två pirater som är kära i varann".

"Pirater?" sa han frågande. "Men pirater kan ju inte vara kära i varann..."

Jag sjönk nästan genom jorden och kände ilska, inte gentemot honom utan den person som sagt till honom att det inte var möjligt.

"För tänk att det kan de visst det!" snäste jag till irriterat. Sedan visade jag den här videon med låten.

Efteråt sa jag trotsigt "Där ser du att två pirater visst kan bli kära i varann!". 

Var på vägen mellan den fina förskolan och den nya klassen tappade han styrkan att vara den han egentligen är, att stå för det han egentligen tycker? Hade jag kunnat hjälpa honom att behålla detta?

Är heteronormen så djupt inpräntad i oss att vi föds med den?

Är det så att om vi inte påminner våra barn om allas rättigheter och lika värde medan de är små så tappar de sin öppenhet och förståndighet och blir som inskränkta gamla gubbar? (Ooops, där slank visst en av mina fördomar ut!;-) )

Hur gör vi för att förhindra detta?

Jag tror att det pratas för lite om det i skolorna. Vi ska egentligen inte behöva dra dit någon ifrån RFSL som föreläser om homosexualitet och allas rätt att älska vem man vill. Det måste ingå i vanligt vardagligt tal, på skolan som hemma, på bussen, i köpcentret.

Så till alla mina heterovänner:

Det är inget konstigt med killar som bär rosa eller klänning! Två pojkar kan bli kära i varann och två flickor kan bli kära i varann och de får pussas och kyssas och hångla hur mycket de vill offentligt bara de behåller kläderna på! Det är kärlek och inget annat.

Och till alla mina homovänner vill jag bara säga:

Om ni ser ett inskränkt och fördomsfullt litet heteronormativt barn, håll varandra i hand, kramas och hångla!

Tack för ordet!

Det här med att ha många barn

Vi har fyra barn, varannan vecka. Så varannan vecka har vi bara två barn. Trots det tycker folk att vi har många barn. Men fyra är väl inte många... Eller?

Vissa verkar tycka synd om oss. De suckar och ler och säger  "Ja, du har ju det du gör". Det jag gör? Så Danne räknas inte? Syns han inte finns han inte.

När jag var gravid med Märta var jag med Olle till tandläkaren. När undersökningen var över skulle vi få en ny tid, sex månader fram. Men tandläkaren tittade på min mage och började prata om att det kanske var svårt för mig att ta med en nyfödd bebis och Olle till undersökningen och undrade hur jag ville göra. Jag sa att barnen har en far som säkert kan "passa" bebisen när det väl var dags för undersökning.

Samma sak hände när jag själv var hos tandläkaren bara några dagar innan Märta kom och skulle få tid för återbesök. Hur skulle jag få tid att komma dit med en nyfödd liten bebis? Jag sa samma sak då, att bebisen har en pappa som kan ta hand om den medan jag får min tand lagad.

Men det värsta tycker jag är när folk inte förstår att vi, läs vi, bestämt att vi vill ha många barn. Som om de bara ploppat ut utan att vi planerat det. Det är tydligen synd om oss, det är synd om mig som måste ta hand om de när Danne är borta. Som om det inte var mitt/vårt eget beslut.

Men då vill jag klargöra en sak för er. Vi tycker inte att vi har många barn. Vi har fyra barn varannan vecka och två barn varannan vecka. Vi tycker att vi har alldeles lagom med barn. Och det är inte ett dugg synd om oss. Som man bäddar får man ligga. Det är stressigt. Varje dag är en utmaning, när vi har allihopa. Men det är kul! Skitkul!! Vi skulle t.o.m kunna tänka oss ett till barn.

Satte du kaffet i halsen nu?

Sagt och gjort

Jag till Olle:
"Du ska på fyraårskontroll idag."
Olle förtjust:
"Jaa, åka och hälsa på trollen i skogen!!"

Troll som troll liksom.;-) (Kon-troll)

Barnuppfostran och fotboll

Det här med barnuppfostran alltså... Jag sliter mitt hår. Jag blir galen. Jag blir så arg. Arg på de jag älskar mest. Mina barn.
Jag blir själv ett barn och gapar och skriker, precis som de. Jag försöker att hålla humöret uppe, hålla i tålamodet krampaktigt och ha lååång stubin. Men ibland går det inte. Jag tappar tålamodet i marken och snubblar ut på en väg jag absolut inte vill gå men som jag känner igen allt för väl. En väg där jag blir alldeles ursinnig och tappar allt vad pedagogik heter.
Varför ska det vara så svårt?

Och när bråket är över så har jag svårt att hitta tillbaka till skrattet. Det är som att mungiporna ramlat ner och fastnat och jag får inte upp de igen hur jag än försöker. Men barnen, de har sedan länge glömt allt bråk. De har även glömt allt vi pratade om att vi inte skulle göra mot varandra eller säga till varandra.
Så efter några minuter är vi där igen och jag undrar hur det är möjligt för en individ att glömma så mycket under så kort tid. Det är näst intill fantastiskt.

De två stora börjar bli så verbala och argumentera emot. Urlöjliga argument som gör mig ännu argare. Jag dras ner under vattenytan mot ett mörker utan botten. Jag gör allt jag kan för att ta mig upp till ytan och kippar efter andan. Och så håller det på. Men så har vi de stunder när allt bara är perfekt och jag känner att jag är världens bästa morsa och jag har världens bästa och snällaste barn.
Stunder som gör att vi får mer energi att kämpa på i föräldrarollen.

Heja oss föräldrar! Det ska nog bli folk av våra ungar också en vacker dag, även om vi tror att det är omöjligt vissa dagar.

Idag är jag fotbollsmorsa. Äldsta sonen har minicup i Själevad. Första gången för mig. Sitter i solen som värmer skönt i ryggen. Har druckit kaffe och i barnvagnen bredvid mig sover lillskrotan. Hon har klappat händerna varenda gång någon gjort mål, även när motståndarna gjort mål. Hon måste följa med fler gånger så hon lär sig vilket lag hon ska heja på.;-)
10 minuter kvar sen får han ta en välförtjänt paus vår fotbollskille.♡

Sagt och gjort

Olle:
"Jag älskar dig pappa! Jag älskar dig mamma! Jag älskar dig studsmattan!"

Kärleksförklaring från en fyraåring.;-)

Sagt och gjort

Olle till mig idag:
"När jag blir stor ska jag köra grävmaskin och mamma kan köra traktor och så ska vi gräva efter skatter."

Fyraåringen har storslagna planer inför framtiden.:-)

Sagt och gjort

Olle snart 4 år:
"Pappa har snopp."
Vi till Olle:
"Vad har mamma då?"
Olle:
"Mamma har puppa."
Vi:
"Vad har Olle då?"
Olle:
"Olle har snopp."
Vi:
"Vad har Märta?"
Olle:
"Märta har puppa."
Vi:
"Vad har Lovisa då?"
Olle:
"Lovisa har puppa."
Vi:
"Och Loa då?"
Olle:
"Loa har snopp."
Vi:
"Men vad har mormor då?"
Olle:
"Mormor har skor."

Alla rätt!;-D