Ett enda litet leende

Jag är fyrabarnsmorsa. Jag är avdankad artist/sångerska. Jag har jobbat i otaliga butiker som butikssäljare. Jag ska fylla 35 år. Jag har nyligen kommit på vad jag vill utbilda mig till. Jag vill bli förskollärare. Tror jag... Jag har massor att läsa upp för att ens få behörighet till en förskollärareutbildning.
Igår skickade jag mail till en studievägledare som skulle kontakta mig. I mailet skrev jag att jag vill utbilda mig till förskollärare men att jag inte har behörighet och att jag behöver veta vad det är jag ska läsa för att få det.

Idag ringde hen upp mig. Hen undrar när jag kan komma på ett möte. Jag säger tisdagar, onsdagar och torsdagar mellan kl 9 och kl 12. Hen undrar sedan om jag kan komma imorgon. Det går inte eftersom Märta ska till kardiologen och jag vet inte hur lång tid det tar vilket jag berättar för hen. Så den här veckan blir det nog svårt att få ihop ett möte och nästa vecka är det påsklov. Hen frågar ändå om jag kan komma på måndag nästa vecka. Jag säger igen att det är påsklov och jag har alla barnen hemma. Hen börjar då sucka över att då är det ju väldigt nära inpå. Nära inpå vaddå? Jo, om jag vill skicka in en ansökan till utbildningen. Ansökan ska vara inskickad innan den 15 april. Hen är kort i tonen och låter allmänt besvärad på mig och hen har uppenbart inte läst hela mitt mail som för övrigt var bland de kortaste mail jag någonsin skrivit. Eftersom hen är kort och sur i tonen blir jag också det. Jag förklarar att jag redan vet att jag inte har behörighet för att skicka in en ansökan och det är det jag behöver hjälp med, vad behöver jag läsa in?
"Jaha, men då är det ju lååångt till förskollärare" påpekar hen fortfarande med samma korta ton på rösten och låter i mina öron bara otrevlig.

Jag får en klump i halsen, vill bara gråta. Jag vet att det kommer dröja en evighet innan jag kommer kunna söka jobb som förskollärare eller innan jag ens kan skicka in en ansökan till utbildningen. Ingen behöver påminna mig om det och absolut inte på ett otrevligt sätt! Visst hen kanske hade en dålig dag med jobbiga studenter eller vad det nu är hen jobbar med men det behöver inte gå ut över mig eller någon annan. Hen kanske inte ens var medveten om att hen lät så otrevlig mot mig.
Men jag tar åt mig det människor säger och på vilket sätt de säger det. Så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Jag är en känslig människa helt enkelt, jag kan inte rå för det. Men det spelar ingen roll!
Om någon behöver hjälp med frågor till en utbildning eller vad det nu är så kan väl de som jobbar med detta ändå anstränga sig lite grann och låta lite trevligare.

Jag får en tid och ett datum för ett möte, frågar sedan vart jag ska och vem jag ska träffa.
"Du ska träffa M som jag sa i början och vi finns i Arken, mitt emot Umeå Universitetbiblioteket." Arken är stor och jag hade ingen aning om att biblioteket egentligen heter Umeå Universitetbiblioteket så jag frågar var det ligger. Jag får ett surt svar tillbaka: "Men du måste ju veta var biblioteket ligger." Jo det vet jag ju förstås. "Ja, mittemot biblioteket finns vi."
Vid det här laget vill jag bara säga "Förresten, vi glömmer mötet, jag vill ändå inte träffa er!" men väluppfostrad som jag är så avslutar jag samtalet med artighet och tacksamhet. Egentligen vill jag bara kräkas upp tacksamheten och skicka i ett brev till den otrevliga människan.

Hoppet jag hade om att läsa till förskollärare, hoppet om att kunna få en utbildning och få ett riktigt jobb dog lite där och då pga denna människa. Mitt hopp kommer säkert komma tillbaka, kanske efter att jag träffat människan på mötet i mitten på april. Förhoppningsvis får jag träffa någon annan. Men om det nu skulle vara så att jag får träffa denna människa så ska jag vara så urbotatrevlig så hen aldrig mer är otrevlig mot någon enda människa! Dessutom ska jag ta med mig den som kan charma vilket surkålshuvud som helst; Märta.
Och vem vet, hen kanske har en bättre dag när vi ses.

Vad jag vill säga med detta inlägg är; var aldrig otrevlig mot dina medmänniskor. Det krävs så lite för att le och det kan ge så mycket. Bara ett enda litet leende. Det inte bara syns att du ler, det hörs även när du pratar.