Undrar om det är ett tecken på ålderdom att jag glömmer bort min egen födelsedag?

Lämnade Olle på dagis för en timme sedan och nu sitter jag i vardagsrummet och intar min frukost.

Idag måste jag bara ta tag i en sak som måste göras! En rätt viktig sak. Men det är nästan som om jag drar ut på det bara för att testa mig själv. Jättedumt verkligen! Men idag ska det göras, det har jag redan bestämt! Och har jag väl bestämt mig så blir det gjort.

Visst är det härligt att det är så ljust ute på morgnarna nu för tiden! Det verkligen spritter i kroppen av vårkänslor. Men än så länge så är det rätt kallt, i alla fall här i Norrland.

Men snart, snart, snart är det vår på riktigt!

Men innan det ska jag fylla år. Måste påminna mig själv flera gånger i veckan att dagen snart är här.

Undrar om det är ett tecken på ålderdom att jag glömmer bort min egen födelsedag? Eller är det ett tecken på att jag inte bryr mig om min ålder längre?

Än så länge så gillar jag att bli äldre (tror jag...) men jag har svårt för att förstå att jag blir 32 år. Jag var ju nyss 22.

Men när jag var 22 var jag ensam och olycklig. Som 32-åring så har jag mycket mer. En man som jag älskar och ska gifta mig med, tre underbara ungar, ett fint hus och massor, massor av erfarenheter. Jag har lärt mig och varit med om så otroligt mycket under loppet av tio år. Så jag kan inte låta bli att fundera över vad jag gör om ytterligare tio år. Vad har jag lärt mig och varit med om då? Den som lever får se.;-)