måndag 8 augusti 2011

Döden

Imorse låg jag och Lovisa i sängen och kramades och talade om döden.
"Jag saknar min gammelmormor" sa hon.
"Det gör jag också" sa jag. "Igår grät jag för att jag saknar henne så mycket" fortsatte jag medan tårarna brände bakom ögonlocken.


Och så var samtalet slut, för den här gången. Hon behöver prata om döden lite då och då min Tjofis. Hon miste sin farfar när hon bara var 3 år gammal. Och sen dess så har den varit närvarande i tid och otid. Oftast kommer tankarna omkring den när hon ska sova. Hon saknar, saknar så... Vi gråter lite och kramas och pratar och pratar och läser böcker om den.


När min mormor blev sjuk och låg för döden så frågade Lovisa:
"Kommer hon att dö?"
Jag kan inte ljuga för mina barn och jag visar de alla mina känslor, gömmer inte undan något.
"Ja...." svarade jag.
"Jag kommer att sakna henne" snyftade hon.
"Det kommer jag med" sa jag.
"Men visst finns hon i mitt hjärta?"
"Ja, hon finns i våra hjärtan för alltid" sa jag.
Min kloka tjej! Hur blev hon så förståndig?


När era barn undrar om döden, prata med de även om det är svårt. Gråt tillsammans, undra tillsammans. Sätt ord på känslorna. Det är viktigt, jätteviktigt.
Kram på er!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar