Tids nog

I lördagsmorse följde vi alla sändningar i tv och radio för att få mer information om vad som hänt i Oslo och på Utöya. Och kanske för att nånstans börja fatta vad som hänt.

När vi bad våra små barn om att vara tysta så vi kunde höra bättre undrade de varför.

Jag blev alldeles stum. Jag som brukar vara så öppen och prata med mina barn om allt kunde inte förmå mig att säga vad som verkligen hade hänt.

Tänk om jag rubbar deras stadiga, trygga grund genom att berätta.

De fick lyssna på nyheterna på radio men de fick inte se nyheterna på tv:n som pågick hela dagen.

Jag tycker det är svårt att veta var jag ska dra gränsen, hur mycket jag ska berätta.

När jag själv har svårt att förstå vad som hänt, hur ska mina barn förstå?

Jag har fortfarande inte berättat, de är för små för att få veta.

Samtidigt vill jag inte linda in deras liv i bomull och att de ska tro att allt är en dans på röda rosor. Men tids nog så ska de få veta. Det är så viktigt att berätta. Men inte än...

Jag vill skydda de ett tag till från det mörka och onda som finns i världen.