"Hej! Jag heter Jessica Wetterstrand och jag är skitduktig på att sjunga!"

Förra veckan var vi på föräldramöte jag och Danne. Lovisa ska ju börja på 6-årsverksamheten till hösten.
När vi satt där med alla andra föräldrar var det som om jag drogs tillbaka i tiden till när jag själv började förskolan och när jag gick på lågstadiet.
Jag fick nästan lite ångest.
Visst jag hade en underbar barndom med mycket lek och många kompisar. Men det var minst lika många som retades och fick mitt självförtroende att gå i botten.
Lärarna på skolan sa: "Här finns ingen mobbing!"
Och ändå såg jag det varje dag. Ingen gjorde nånting.

Jag fick ganska mycket ångest om jag ska vara ärlig.
Jag vill absolut inte tillbaka till den tiden och nu ska min lilla flicka gå igenom samma sak.
Det är klart att det inte behöver bli samma sak för henne, men det är lätt att jag fastnar i tänket. Mycket har hänt sedan jag gick i skolan och jag hoppas att det är till det bättre. Det verkar vara så iaf. Men man vet aldrig vad som händer under ytan.
Även om inte lärarna märker att det pågår så kan det ju göra det ändå. Som på min skola.

Jag säger inte att jag var ett offer, det fanns de som hade det mycket värre än jag.
Alla som var annorlunda åkte dit. Om man klädde sig konstigt, om man pratade konstigt, om man gjorde konstiga saker.
Så jag höll mig mest undan. På rasterna stod jag mest i ett hörn och tryckte och tittade ut över skolgården. Pojkarna spelade fotboll och flickorna hoppade hopprep eller tvist eller hage.
Jag tyckte inte om att spela fotboll och jag tyckte inte om att hoppa varken hopprep eller tvist även om jag gjorde det ibland. Hage gick an, men jag var inte så bra på det heller. Så det var nog därför jag bara stod och tittade på istället.

Lovisa är så speciell och liten och skör. Det tycker väl alla föräldrar om sina barn. Men hon har ett speciellt sätt att uttrycka sig.
T.ex. härom dagen när hon lekte med två av grannbarnen här på gården så sa hon:
"Jag ska förvandla mig till en boll!" Och så kröp hon ihop i gräset och försökte göra sig så rund som möjligt.
"Förvandla dig till en boll då" sa ett av grannbarnen lite sarkastiskt.
Och det gjorde så ont i mig. Det är klart, grannbarnet menade inget illa men hon kunde inte se det Lovisa såg. Hon var ju en boll.

På dagis kan hon vara en dinosaurie större delen av dagen har fröknarna berättat för mig. Hon försvinner liksom in i sin drömvärld där det finns drakar och prinsessor.
Jag tycker att det är underbart att hon har sån fantasi, men på många utvecklingssamtal så är det det som fröknarna har snöat in sig på, att det är lite väl mycket, att det kanske inte är så bra.
Jag brukar säga till henne att "Nu vill jag att Lovisa ska komma fram, nu vill jag prata med den riktiga Lovisa" och då visar hon sig och kryper ur sin drömvärld.
Och det lustiga är att hon inte visar så mycket av den sidan hemma, utan jag tror att hon lever ut den på dagis istället. Hon tycker att det är kul. Varför ändra på det?

Därför hoppas jag att det finns någon i hennes klass som har lika mycket fantasi som hon och som ser att hon blir en boll när hon förvandlar sig till en eller som ser drakarna och dinosaurierna ute på skolgården.
Jag vill inte att hon ska tryckas ner av jantelagen och hjärntvättas till att tro att hon inte kan något bättre än någon annan (som vi blev som små).
För gott folk, så är det faktiskt och det får vi erfara när vi blir vuxna att det finns de som kan vissa saker bättre än vi själva. Men jag kan också vissa saker bättre än andra. Men det får man inte yttra högt för då är man en dålig människa som tycker att man är bättre än andra.
Jag tycker att det är på tiden att vi vaknar upp, inser och utrotar jantelagen på riktigt!

Vi kan göra det som ett upprop på ett AA-möte:
"Hej! Jag heter Jessica Wetterstrand och jag är skitduktig på att sjunga!"
Nu är det din tur! Vad är du bra eller bäst på?:-)