tisdag 8 februari 2011

30 dagar

Dag 17 - Mitt favoritminne

Jag har många favoritminnen. T.ex. när mina barn föddes och när jag träffade Danne osv.
Men om jag ska välja att berätta om ett minne (för att undvika svartsjuka mellan mina älsklingar...;-) ) så får det bli när Sarek gick vidare till Globen 2003.

Vi var med i delfinalen i Luleå. Dagarna innan hade vi repat, gjort intervjuer och levt som värsta stjärnorna. Full rulle hela tiden!

Dagen innan den tv-sända finalen, samma dag som genrepet (som dessutom var slutsålt) så vaknade jag och kände att det var feber på gång. Jag mådde helkasst med andra ord och jag var jätteförkyld. Innan repet gick jag på jakt efter Alvedon. På "kontoret" fick Richard Herrey syn på mig. "Men lilla gumman! Hur mår du?" utbrast han och gav mig två Alvedon. Dom funkade bra. Under en paus gick Mårten Eriksson med mig till ett Apotek så jag fick köpa Echinagard.
Genrepet gick kanon, men vi kände allihop att vi ville att det skulle vara den riktiga finalen så vi fick visa vad vi gick för!:-)

På morgonen för dagen D så vaknade jag och kände efter i hela kroppen. Febern var borta! Tack och lov!
Dagen gick och kvällen och den tv-sända finalen närmade sig.
All nervositet var som bortblåst. Kvar var ett pirr i magen och en nu-jävlar-anamma-känsla som bara skrek inom mig och ville ut.


Tillslut blev det dags. Nanne Grönvall som uppträdde före oss kom in bakom scenen i sin vackra klänning och höll båda tummarna i sina knutna händer, skakade dom framför sig och sa "Lycka till nu tjejer!". Vi log mot henne. Nu var det äntligen dags! Det vi hade väntat på så länge, som vi hade jobbat så hårt för.


Vi gick upp för trappan och ut på scenen. Det var alldeles mörkt. Vi ställde oss på våra platser och i öronen hade vi såna där hörgrejer, eller in-ears som det heter.:-) Inräkningen kom och Stina gjorde sin kulning. Allt var perfekt!
Jag gav allt för tv-kamerorna, eftersom min familj satt hemma i tv-sofforna och tittade.
Adrig har 3 minuter förlutit så snabbt. Dom var över på ett kick och jag ville inte lämna scenen. Det var underbart!

Sen kom väntan. Vi satt i greenroom och det kändes som om det aldrig skulle komma till den punkten då vi skulle få veta om vi gått vidare eller inte. Jag och Zara hinkade vatten som besatta. Tills vi kände att vi var kissnödiga. Vi kom fram till att om vi mot förmodan skulle få uppträda igen så skulle vi kissa på oss!


Stunden var inne när Mark Levengood och Barbro Svensson (Lill-Babs) skulle sprätta kuvertet. Just innan dom läste upp reslutatet så blinkade Barbro mot oss. Vad betydde det egentligen?! Hade vi gått vidare?
Så läste Barbro:
"Genom eld och vatten, Sarek!"
Vi ställde oss upp och bara skrek! Det var ju helt otroligt! Vi skulle få åka till Globen!

Sen blev vi tillsagda att gå upp på scenen igen för att uppträda en sista gång och avsluta programmet. Det hade ju vi helt glömt bort i all glädjeyra. Väl uppe på scenen igen så var vi väldigt kissnödiga, men vi kissade inte på oss.:-)
När uppträdandet var över kastade sig press och media bokstavligen över oss! Jag stod och pratade med en journalist och helt plötsligt kom Bert Karlsson och tog tag i min arm och drog mig till resten av Sarekarna och Barbados för att ta pressbilder.

Några intervjuer senare och fortfarande uppe på scenen kom Zara springande och ropade: "Jessica, din mamma är här!"
"Va?! Är min mamma här?!" ropade jag.
Jag gick ner för scenen och såg mamma och pappa med sina respektive. Dom hade varit där hela tiden! Och jag som hade gett allt för kamerorna!:-)
Det blev puss- och kramkalas. En journalist sprang fram och frågade "Jessica, är det där din mamma?"
"Jaa" sa jag stolt. "Det här är min mamma!" Och så blev vi fotade tillsammans.:-)

Efter det var det dags för chat för vinnarna (dom som gått vidare till Globen). Men innan det så fick vi äntligen gå på toaletten jag och Zara.:-)
När chatten var avslutad så åkte vi buss till hotellet där det var efterfest. Alla kunde äntligen slappna av efter all stress.

Det öppnades champagne som sprutades över oss. Jag fick champagne i håret och min blus blev alldeles blöt. Men det gjorde inget!
Hela natten dansade vi och vi kunde fortfarande inte fatta att vi gått vidare!
Klockan var åtta på morgonen när jag och min syster Johanna lade oss i min säng på mitt hotellrum. Klockan tolv hade vi en intervju, så strax innan det klev jag upp. Intervjun gick bra trots lite sömn. Sen packade jag mina grejor och lämnade hotellrummet. Satte mig i mammas och Pers bil för den långa resan hem.
Vi stannade på ett fik för jag och Zara (tror jag att deta var) skulle intervjuas av Annika Jankell på telefon.
När intervjun var över satte jag mig i bilen igen och Per började köra hemåt.
Jag somnade och minns ingenting av resan hem.

När jag vaknade i min säng nästa dag var jag jättesjuk. Förkylningen och febern slog ut i full blom. Jag låg däckad i nästan en vecka.
Det var som om min kropp hade pausat sjukdommen så jag kunde koncentrera mig på att göra mitt allra yttersta under dom dagarna jag behövde det.
Kroppen är fantastisk!

Men vad som är mer fantastiskt är minnet av hela den här upplevelsen! Ett minne för livet!:-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar